Londonsvennen skriver det sista kapitelet..
Solen är försvunnen, molnen regntunga, Turkish Airlines, 10 000m över havsnivå och jag funderar på klubben med samma namn. Istanbul gav mig harmoni att se de styrande strukturerna i livet. Tror att energiinnehållet i arbetarens prestation är minst lika stor som tjänstemannens kontorslunk, visserligen olika muskler i användning, men likartad energiförlust. Och energi är en ändlig resurs, när den är slut då slutar vi existera. Det optimala dealen vore att byta den ändliga resursen energi mot något av oändlig karaktär. Påstår att en oändlig karaktär är en subjektiv massa, smaken är så att säga är som baken där vissa personer finner oändligheten i en relation och andra i skapandets konst. Men det finns ett fundament. Oändlighet implicerar oändlig varians, maximal uppsida och maximal nedsida, ej synonymt med trygghet men trygghet är ju bara är en illusion.
Bloggen Londonsvennen har varit en annorlunda upplevelse för mig. Skrivandet var utmanande och stundtals med stor passion. Vi har haft kul tillsammas!
Men det roliga tar tyvärr slut nu. Bättre att göra slut direkt än två månader av smärtsam skillsmässoprocess. Jag känner att variansen, uppsidan och nedsidan, i denna blogg är begränsad. Jag vill utforska nya jaktmarker. Testa mina begränsningar. Samtidigt har den exploaterande narcissistiska ådran inom mig dött ut. Känner att jag vill skapa värden av en annan karaktär. Möjligen återuppstår Londonsvennen i ett nytt format eller i annan form..men till dess.
Tack&Adieu
xXx
/Londonsvennen
Inlägg
tunga ord
SvaraRadera